Peace!

Det är alltid lika märkligt för mig att sitta i ett flygplan. Där sitter man, utmattad från incheckningen, i en sval cylinder full av spända människor som bara vill därifrån. Sen lyfter planet, och i takt med att altituden ökar försvinner de ängsliga minerna och hela planet ger ut en unison suck av lättnad. Det här är andra gången jag flyger själv, och jag märker nu hur otroligt skönt det faktist är. Inga stressade föräldrar, oändligt mindre packning och så mycket mer utrymme (fysiskt och psykiskt). Ja, det här borde jag göra oftare. Framför mig har jag en varm kopp kaffe, en stor kycklingsalladmacka och senaste numret av Q. Aah.

Nej, nu har jag en halv flygresa kvar att avnjuta. Au revoir.

Vi möter familjen Irandoust: pappa Amir, mamma Panthea, sonen Shervin och dottern Bahar, dennas pojkvän Marcus med hans föräldrar och skånskpatriotiska rasist till farfar. De bildar tillsammans ett gäng stereotyper som skapar en rätt mysig stämning för läsaren, ett tag åtminstone.

Det dröjer nämligen inte länge innan man inser att merparten av karaktärerna är (i brist på bättre ord) endimensionella. De är väl utförda, men har inget direkt djup vilket gör att dialogerna förblir detsamma genom hela boken. Det hela blir förutsägbart och, naturligtvis, tråkigt. Boken gör sitt bästa med att dölja bristen på djup genom att driva en smula med stereotyperna till karaktärer. Dottern, t ex,  gestaltar paradoxalt nog fördomen om den krävande, religiösa invandrarpappan som vill motarbeta ”svennar” så mycket som möjligt, medan fadern själv är mån om att barnen ska få en så fri och anspråkslös framtid som möjligt. Dottern börjar i protest bära slöjor, och det hela spårar ur en smula. Små episoder i boken som den här är ganska roliga, de duger i alla fall för att man ska orka läsa igenom boken.

Annars möts man av språkliga pinsamheter som urartar i kulturella krockar genom hela boken. Även det är ganska underhållande till en början, men blir väldigt snabbt jobbigt då man anstränger sig för att lösa kryptexet-som-är- iraniernas-svenska. Ärligt talat tror jag att språkskildringarna var den största anledningen till att jag ville lägga ner boken var femte minut.

Boken är överlag ganska munter och rolig, med en liten allvarligare ton i bakgrunden. De flesta kommer hitta en eller två karaktärer att identifiera sig med, och några små fniss kommer utges emellanåt när du läser boken. Karaktärerna är dock alldeles för endimensionella för att engagera mig på riktigt, och meningar som ”Markos, do emoste jo koma po middag, ring edina forkheldrar” lämnar en bitter eftersmak efter en annars ljuvligt utförd måltid och får mig vilja lägga ner boken och göra något vettigare med min fritid. Läs den, men bli inte förvånade om ni finner er själva begrava den i trädgården under en hög ruttna löv.

Ska upp till Stockholm snart, och tänkte då — istället för att bdb:a — blogga, vilket är anledningen till att jag återupplivat zeh blog. Den har fått en ny, ful design (bättre än den förra åtminstone) och ett nytt namn (igen, bättre än det förra). Är som vanligt inte nöjd, men jag är både för lat och för fantasilös för att orka göra nåt bättre.

// En trött Lucas.

Left your entire family grieving
And you think they’re sad because you’re leaving
But do you think you’ve made the right decision this time?

Left your girlfriend on the platform
With this really ragged notion that you’ll
return
But she knows the way it goes, it really shows
So do you think you’ve made the right decision this time?

Ända sen jag började se Scrubs för tre år sen har jag alltid sett det som en vän, som alltid underhöll, aldrig gjorde mig besviken och muntrade upp mig när saker var dystra. Många av mina manliga förebilder finns i Scrubs, främst då Zach Braff som JD. Jag vet, de flesta människor har sin pappa som främsta manliga förebild, men då jag och min pappa inte har världens bästa relation fyllde alltid JD det tomrummet för mig. Har alltid beundrat honom, alltid önskat att jag vore lite mer som honom. Är så avundsjuk på hans yttre, hans relationer…Han är bara en fiktionell karaktär, men jag ser upp till honom något enormt. Och nu, efter tre år, är han borta. Jag vet inte hur det kommer bli, att inte ha ett nytt Scrubs-avsnitt att se framemot, att inte få se nya exempel på Turks och JDs oövervinnerliga kärlek…Scrubs har alltid varit en så stor grej i mitt liv, vet inte hur jag kommer ta det här. Jag grät inte, som jag trodde att jag skulle göra, när jag såg sista avsnittet…Tror jag fortfarande inte riktigt insett att det faktist är slut. Inga mer avsnitt, ingen JD, ingen Dr.Cox, ingen Houch…

Det känns mest hemskt nu faktist. Jag känner massa känslor inuti mig, men jag kan inte riktigt få ut dem. Jag hoppas på att jag ska kunna smälta allt, men samtidigt inte. Då försvinner Scrubs på riktigt, liksom. Och just nu kan jag inte tänka mig något värre än det. Jag hatar verkligen avsked, så jag tänker inte göra nåt stort avsked här och nu. Men jag vill ändå tacka skaparna till Scrubs, personerna som varit med i Scrubs…Ni har verkligen förgyllt min vardag, varit en vägg att luta mig mot, en kudde att gråta ut mot…Tack.

(Kommer säkert ta bort det här inlägget imorgon, det blev lite kliché-aktigt…ville mest få ut lite ur mitt huvud.)

(enligt Fredrik)

Planen var då att åka till Fredrik och umgås med honom och Hebbe, i Fredriks alltid lika gästvänliga hus i Edenryd. Jag fick ta en sen buss in till stan, då det tog lång tid innan jag kunde lämna huset. Men ja, likväl satt jag kl.21.53 på 3:an, på väg in till stan. Jag sätter mig långt bak, då jag inte gärna vill störas av mina medpassagerare som ser minst sagt tvivelaktiga ut. Jag börjar spela något på min iPod, och hela omgivningen bara försvinner. Tills vi kommer till Degeberga. När dörrarna öppnas hör jag vrål och skrik, vilket jag var delvis beredd på då jag trots allt var i Degeberga. Till min stora förvåning, dock, märker jag att de högst välklädda och stiliga herrarna som stiger på inte är från Degeberga. De är runt 30 st, mestadels flintskalliga, killar i 20-års åldern som, från vad jag kunde döma från dialekten, kom från Småland. Och de var totalt dragna på öl.

Naturligtvis sätter de sig alla längst bak, där lilla jag sitter och försöker göra mig osynlig. But to no avail, för snart börjar flera av de muskulösa, hårlösa killarna prata med mig. De frågar mig vilket det bästa utestället i K-stad är. Jag, som total greenkid i sammanhanget, får hjärnsläpp och börjar bli paranoid om att de kanske kommer göra mig illa om jag inte svarar snabbt. I ren panik utbrister jag ”Ehm…O’Leary’s är ett trevligt ställe…” De börjar en fotbollsramsa om O’Leary’s och jag är off the hook. Tur att de inte totalförstörde stället, annars hade jag aldrig kunnat gå förbi där igen.

I alla fall, jag hoppar av vid Centralen och köper min biljett. Då lägger jag märke till att perrongen är helt tom. Jag blir smått paranoid och går till TV-skärmen där alla avgångarna listas. Tydligen skulle det gå bussar istället för tåg. Med förvirring i sinnet gick jag mot bussarna, och fick där syn på två tågbussar. Hmm. Går fram till busschaufförerna som röker utanför bussarna, och frågar vilken buss som går till Karlshamn (då tåget jag egentligen skulle tagit går dit). Ja, jag skulle sagt Bromölla istället men jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att BÅDA bussarna skulle gå till Karlshamn! Resultatet blev att den ena bussen åkte in genom Bromölla och Karlshamn för att stanna i Karlskrona, medan den andra bussen (som jag satt i) åkte direkt till Karlskrona via Ronneby.

När klockan var halv tolv och bussen var mitt ute i ingenstans, anade jag vad som hänt. Fredrik ringer, och efter att ha förklarat situationen för honom och frågat busschauffören två gånger om bussen stannade i Karlshamn fick jag inse faktum: Bussen hade passerat Bromölla för längesen och jag var nu i Blekinge, med absolut ingen aning om var jag var. Jag hoppade av vid första bästa hållplats, som visade sig vara Ronneby, och väntade på att Fredriks mamma skulle komma och hämta mig. Så Fredriks stackars mamma fick åka i en timme och hämta dumma mig i ett annat län. Doh.

Hon är verkligen en stålmannen-mamma, vilket jag inte kan säga om många mammor (särskilt inte min egen…) Efter många skämt på min bekostnad återvände jag till Edenryd, där resten av kvällen tillägnades till the Smiths, rostade mackor och framförallt, Pokémon-animen! Jag såg flest avsnitt av oss alla, då jag satt natten igenom och somnade för en timme vid nio-tiden, för att senare återuppta mitt tittande. Och sen, efter några timmar, kom jag hem igen. Jäklar i mig vilket äventyr.

Tror det här inlägget blir det sista av sitt slag, inte så kul att skriva så här långa och röriga inlägg. Nåväl, hoppas ni fick er ett gott skratt. Adiós.